Men hur bra är det egentligen? Idag presenterades svensk statistik i jämförelse med europeisk av SCB i Almedalen, och med den som bakgrund tycks den svenska jämställdheten inom flertalet områden vara lika mycket myt som den om de höga självmordsantalen.
När det kommer till löneskillnader mellan män och kvinnor, som både kan visa på skillnader i lönesättning på arbetsplatser men även om ”manliga” och ”kvinnliga” yrken är högavlönade eller inte, är mäns löner 17,9 % högre än kvinnors, högre än EU-genomsnittet på 17,4 % och milslångt från Europaledande Italien (!) som har en skillnad på 4,4 %.
Vidare slår vi oss gärna för bröstet för vår jämställda riksdag, med 47 % kvinnor, men talar mindre om det faktum att jämställdheten bland chefer enligt SCB är sämre en EU-genomsnittet, med en fördelning på 68/32, endast marginellt bättre än Rumänien med en fördelning på 67/33, ett land som bland annat endast har manliga statsråd.
Egentligen är det bara inom riksdagen där Sverige är ledande inom statistiken. Självklart kan vi ha skördat andra framgångar inom psykologiska, och därför mer svårmätbara, områden – men indikatorer som löneskillnader borde vara allvarliga nog för att kraftigt rubba bilden som Sverige som mest jämställt.
Detta ger också en annan bild av Feministiskt initiativs roll inom politiken – från att anklagas för att rikta in sig på detaljfrågor har de egentligen en mycket stor uppgift: Att lyfta ett land som inom många områden av jämställdheten är bland Europas sorgebarn, och återupprätta den nationella feministiska äran, om den någonsin funnits.
___
Texten är även publicerad på den feministiska bloggen Ansats.
Taggar: Almedalsveckan, Almedalen, Politik
0 kommentarer:
Skicka en kommentar